Att vara eller inte vara
Att skriva eller inte skriva...
NU ÄR DET BARA DRYGT 3.5 VECKOR KVAR!!! (Beroende på vem där hemma i skogen som drar hem storkovan förstås!) Galet.
Jag, mamma? Vissa dagar klingar det bra, andra dagar känns det lika främmande som att sitta på en dyr restaurant i Frankrike och äta sniglar... Vad är det egentligen jag har gett mig in på?
Hela mitt liv fram till nu, har känts som att bli mamma är det mest naturliga och självklara som kommer att hända någon gång, och det har alltid varit min enda egentliga dröm, att få bilda en riktig familj. Men nu, när jag sitter här med Kebnekajse på magen, känns det inte rikitgt lika självklart.
Tro mig, jag är lyckligare än någonsin, men saker som jag inte känt mig ett dygg osäker på tidigare, känns nu som enorma frågetecken snarare än utropstecken... Varför blir det så???
Jag har ju hela tiden under dessa snart nio fulla månader, lite upprepat som ett mantra tyst för mig själv "jag ska inte bli en sån där nojig och velig mamma som konstant oroar sig över vad som är rätt och vad som är fel". Men nu har ett litet velmonster trots detta gnagit sig in i en liten del av min tidigare glasklara hjärna, och börjar göra mitt riktiga jag lite smått osäker på en del saker...
Och ja, som med så mycket annat under den här niomånadersresan; jag fattar att det kommer på köpet. Men det irriterar mig.
Förhoppningsvis tar lustgasen under förlossningen knäcken på detta lilla monster så att jag kan tänka klart igen, men vad är oddsen för detta? Förmodligen fungerar gasen mer som helium, och blåser upp denna otäcka plåga till en jättebalong som helt tar över styret för de närmsta åren. Men tro mig, jag ger inte upp utan en ordentlig kamp!
Nog med bebisfödarsnack nu!
Är från och med idag ledig en vecka, då ungdomarna har sportlov.
Shit, nu kände jag mig sådär tråkigt vuxen... Istället för att mentalt mer likna mig med mina fina elever, markerades det fysiska avståndet i ålder. Det är bara att inse att även jag blir äldre, och inte längre är den där coola 20-åringen med piercing i tungan och sköna kläder...
Istället har jag blivit den något mer insiktsfulla mamman, som har bytt de "sköna" outfitsen mot mer bekväma kläder, och piercingen i tungan mot örhängen med ädelstenar...
Gud, jag har verkligen blivit vuxen.
/Yours Truly