Min cykel låg underst..
Självklart, vems annars?
Kom till skolan idag och fick höra av Cecilia att någon/några under natten hade roat sig med att skapa ett cykelberg vid ett av de många cykelställena som finns utanför vår institution.
När jag efter föreläsningen skulle gå och hämta min svarta skönhet som jag i godan tro lämnat där under natten så ser jag självfallet min cykel ligga absolut underst i vad som var ett enda stort virrvarr av ca 10 cyklar...Skoj.
Ibland blir jag alldeled häpen av hur lättroade en del människor är.
Det om det, som tur var var Robban där och hläpte mig (jag nådde inte ens upp till den översta cykeln). TACK.
Som sagt är jag på plats och installerad i Uppsala igen vilket känns bra. Skönt att ha alla kompisar i närheten igen och skönt att återien få aktivera hjärnan (var lite rädd att den skulle förtvina helt där nere på 68:an!). Jag trivs i den här staden, trivs med att vara en del av Universitetsvärlden!
Något som däremot inte på något över huvud taget tänkbart sätt alls känns bra med att vara här är att vara ifrån Tomas.
Det är pest och pina att man inte kan få kombinera det bästa av vad som i mitt fall har blivit två världar.
Hemma finns Tomas och familjen men inga vänner.
Här finns alla vänner, men ingen Tomas...
Igår greps jag av en sådan där jag-saknar-honom-så-att-det-gör-ont-i-hjärtat-attack (klyschigt men SÅ SANT. Alla som någonsin riktigt älskat någon vet vad jag menar, vet att det faktiskt går att älska någon så att det ibland faktiskt gör ont.) och jag var bara tvungen att ringa hem bara för att få höra hans röst. Sen blev det lite bättre.
Att bara få höra din röst älskling. Det inger ett sådant lugn och ger mig den trygghet som bara du och din kärlek kan.
Jag älskar Dig Tomas och Saknar dig. Varje dag, varje morgon, varje kväll.
Din Anne
3-4 Bankdagar my ass
Det finns nog ingen, förutom alla dementa, som vandrar denna planet som är lika virrig och vimsig som mig.
Men men, jag är inte överraskad. Jag kan ju se det positiva i denna tragikomiska händelse: Pengarna kommer ju förmodligen räcka längre, vilket i sig alltid är något!
Det som har hänt är att jag igår, över lyckan att ha arbetat min sista dag för sommaren samt att för en gångs skull riktigt kunna glädjas åt mitt kontoutdrag, mitt i lyckan så klart glömde kortet i automaten och glatt och lyckligt ovetandes satte mig på bussen utan några som helst pengar med mig hem.
Hela bussresan satt jag och beundrade den lilla papperslappen med ett fånigt leende på läpparna, något som drastiskt skulle avta när jag kom fram till kassan på ICA och till min stora skräck inser att jag inte har mitt älskade VISA-kort med mig!!
KLANTARSEL.
Det jag såklart gjorde var att tokcykla hem och ringde upp banken för att spärra kortet. Det nya kortet beräknas dimpa ner i postlådan efter 3-4 bankdagar. Nice.
Man kan ju tycka att detta vore nog, ICKE.
Eftersom jag är jag så följs nu detta av ännu lite mer krängel.
OK, tänkte jag (inte alls förvånad över vad som nyss inträffat), shit happens. Men jag kan ju alltid logga in på internetbanken och föra över pengar till min mor som får ta ut pengar när hon kommer för att skjutsa hem mig till Uppsala. ICKE.
Min käre Tomas hade tidigare under dagen varit så snäll att byta batteri i min dosa (som länge varit halvdöd då batteriindikatorn blinkat tomt i ett antal veckor nu), så dosf-n fungerade inte heller!
Nu kan man ju då tänka att "varför lånar hon inte bara pengar av Tomas då?" och visst, det vore ju skitenkelt, om det inte vore för att han är bortrest till Norrlöping under helgen!
HURRA!! Eftersom det idag är lördag och alla bankkontor är stängda, är nu Anne utan pengar i 2 dagar! Noll, zero, nill, KEINE GELD!
Och till saken hör att jag idag åker tillbaka till Upsala, vilket innebär ett MYCKET tomt kylskåp...
Väntar nu på att Tomas ska ringa upp så att jag förhoppningsvis får ta ut pengar från hans konto..
I'll keep you posted.
/Yours Truly
Man blir vad man gör sig
Ibland undrar jag hur folk tänker.
Igår på jobbet hände en grej som gjorde mig inte bara förbannad men mer förvånad över hur en del människor inte tänker sig för.
Nog för att Sverige är en demokrati priveligierad med att ha vad som kallas yttrandefrihet (vilket jag tycker är helt fantastiskt). Med yttrandefrihet menas bl.a. vad jag förstår att var och en har rätt till sina egna åsikter om det ena och det andra, snälla rätta mig om jag har fel. Men måste folk för den sakens skull tappa all vett och helt plötsligt uttrycka sig så plumt som denna TANT (för tant är hon, inte pga av ålder, tant blir man utifrån sitt beteende)?
Det som hände var att jag och en jobbarkompis satt och diskuterade "bäst före datum" på studenter (d.v.s NÄR man egentligen är för gammal för att börja studera), och kom fram till att man aldrig är för gammal så länge man har motivation. Som exempel på detta berättade jag bl.a om min käre Tomas som trots sin något högre ålder återigen började studera.
DÅ fattar helt plötsligt tanten intresse för samtalet och avbryter med ett "Ursäkta, får man fråga hur gammal han är då?
Bara frågan i sig var väl inte helt och hållet obefogad och inte heller på något sätt kränkande, men hennes reaktion därefter var däremot INTE OK.
Då jag gett svar på hennes fråga och berättat att han snart ska fylla 38 brister det för tanten och hon får så gott som ett nervöst sammanbrott och verkade tappa all vett och etikett.
"VA?!?!?"
"MEN GUD!!Är han så gammal?!"
"Han är ju lika gammal som jag!!" (Återigen: Man blir vad man gör sig, även Tant)
"Hur kan ni var tillsammans?!"
(Detta är inte i detalj vad som yttrades då jag var i ett mindre tillstånd av chock för några sekunderoch bara satt och gapade).
Detta följes av ngn sekund av ett sånt där "jag-vet-inte-riktigt-hur-jag-ska.-bete-mig-så-jag-skrattar-lite-skratt".
Jösses. Visst, jag kan förstå att det är såhär många människor faktsitk reagerar när de för höra att det är en sådan åldersskillnad mellan oss, men snälla, man beter sig väl inte på detta vis?
Människan i fråga kan aldrig ha varit riktigt förälskad ngn gång, för då borde hon veta att det sista man tänker på är åldern.
Låt oss vara kära för f-n, åldern stör inte oss så varför ska den störa er?
Yttrandefrihet ja visst, men hur vad det med det där om kränkning?
Off to work.
/Yours Truly (utan e!)
Att vara den man är
Läste Belmas blogg nyss vilket fick mina tankegångar att cirkulera lite (du skriver verkligen energiskt och passionerat tjejen!), framför allt det där om att vara sin egen person.
Det är mycket prat nu för tiden om hur många människor förvandlas till stereotyper och rättar sig efter samhällets/modets syn på hur man borde vara (ha! där fick vi in ännu ett borde!) och hur en del människor mitt i rädslan över att inte smälta in i bilden av den moderna människan helt glömmer bort sig själv och sina egna intressen.
Detta är något jag helt fullt håller med om; det finns många mindre starka människor här i världen som inte orkar/vågar stå upp mot dagens ideal med allt vad det innebär utan som utifrån dessa formas till en slags fiktiv person som kanske inte riktigt är de själva men som bättre passar in i den bild som samhället på ett vis propagerar för. Dessa människor, som tror att de måste utge sig för att vara någon de inte är, är det givetvis lite synd om. Dessa människor som åsidosätter sina egna intressen och sin egen person har missförstått innebörden av ordet unik.
MEN, vad jag tror, är att det är just denna pågående debatt om att vara unik och att vara sig själv som skapar dessa stereotyper i sig. För många människor är nog just ordet unik förknippat med att vara speciell och utmärkande, vilket givetvis sätter press på många att vara just det; utmärkande och speciell. Nu är det ju så att det faktiskt finns väldigt många människor som till naturen inte är särskilt utmärkande. Jag själv är ett exempel på en sådan människa. Jag försöker så gott jag kan att vara min egen person, försöker att vara mig själv, men jag är inte särskilt utmärkande. Jag är inte en sådan människa man genast lägger märket till när man går in i ett rum, jag är heller inte personen man vänder sig om ute på gatan (jag ser till och med ofta ut som stereotyp), men jag är mig själv, jag är min egen.
Det jag menar med detta är att det faktiskt finns personer som är sig själva och som har sina egna unika personligehter men som inte sticket ut ur mängden och dessa männskor skall icke glömmas bort.
Man behöver inte slita ihjäl sig eller sticka ut ur mängden för att vara speciell eller unik.
Genom att helt enkelt bara vara den man är, vare sig man är tystlåten och försiktig eller högljudd och excentrisk så är var människa helt unik så länge han/hon bevarar sina egna intressen och värderingar.
Till sist vill jag bara tillägga att jag älskar och uppskattar alla mina vänner just för att de alla verkligen är sig själva, sina egna personer med sina alldeles egna små egenheter!
(Och Belma, jag håller med dig fullt ut!)
Copycat!
Ok flickor, jag hakar på era listor : )
Tio första:
Första bästa kompis: Hanna
Första bil: Hoppas på en Bubbla-cab eller en Mini Cooper
Första kärlek: Enligt mamma: Någon Andreas på vår gata där vi bodde när jag var 4
Första husdjur: Guldhamstern Gusten
Första semester: Oj, minns inte.. Gotland med Far kanske..
Första jobb: Fritidspedagog/Dagisfröken på Jädraås Daghem
Första köpta skiva: The Corrs tror jag bestämt..
Första riktiga kärlek: HELT riktiga kärlek: Tomas
Första piercing: Öronen när jag var 7, tungan 13 år senare : )
Första konsert: Arvingarna på Grönan vid 11 års ålder!
Nio sista:
Sista alkoholdrycken: Vitt Bag in Box vin igår på Lasses inflyttningsfest
Sista bilfärd: Hem från FInland
Sista filmen du såg: Den bäste av Mödrar, tillsammans med Tomas.
Sista bubbelbadet: LÄÄÄÄNGESEN, gillar inte bubbelbad...fick ett av min far på min 14 årsdag tror jag, med frukost och paketöppning i badet!
Sista spelade cd: Marvin Gaye
Sista gången du grät: Har nog inte gråtit min sista gång än, lätt till gråt.
Sista måltiden: SENASTE måltiden: Pizza..
Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar? Nej
Blivit arresterad? NEJ
Blivit kär vid första ögonkastet? Nästan ; )
Varit på tv? Japp! Lokalnyheterna Gävle/Dala som elevrådsordförande i Högstadiet!
Fått ditt hjärta krossat? inte ännu
Sagt att du älskar någon utan att mena det? snarare utan att veta innebörden.
Haft ett one night stand? Jo...
Busringt till nån? Blev lurad att ringa SOS en gång...ELAKT
Sju saker du har på dig:
1. Vit tröja med knappar
2. Vitt linne
3. Grå mysbyxor
4. Hårband
5. Bh
6. Trosor
7. Maskara
Fyra personer du kan berätta allt för:
1. Mamma
2. Karin
3. Tomas
4. Robban
Tre val:
Svart eller vit? Svart
Sommar eller vinter? Vår
Choklad eller chips? Chocolat
Två saker att göra innan du dör:
Resa till Skottland och bo på ngt uråldrigt slott, Bli friad till
En sak du ångrar:
Karin vet.
Finsk Geografi och en rejäl Klyscha
Dock kan bristen på uppdatering den sista veckan förklaras med att jag varit på semester med min Käre Far och hans fru till hans (och mina?) hemtrakter i vårt mkt kära Suomi, Finland! (Och Cecilia: På vägen upp såg jag skylten Sollefteå, tänkte på dig må du tro!).
En hel vecka har tillbringats uppe i de finska Lappmarkerna, närmare bestämt i Kelankylä, ca 3 mil från Ranua, vilket i sin tur ligger ca 9 mil sydöst om Rovaniemi!
Om man inte är en 50-årig lappbonde med brinnande intresse för traktorer och renar finns inte mycket att fylla dagarna med där uppe då stället enbart består av renar, myrmarker och en o annan liten skogstjärn..
Men icke att förakta, det var roligt att komma dit och framförallt att få träffa farmor! Andra ställen som besöktes under visteslen var min pappas födelseplats (kan tyvärr inte kalla det barndomshem längre eftersom huset sedan många år är rivet), min farfars hem där han växte upp tillsammans med sin morbror eftersom hans föräldrar tragiskt nog gick bort under kriget, samt farfars fars grav (soldatgrav med enbart soldater som stupade i 2:a världskriget). Måste säga att det lite lustigt nog var en särskild känsla att stå där och beundra hans grav tillsammans med andra tappra soldaters, jag förstår att pappa ser honom lite som en hjälte.
Apropå borde, som jag tidigare skrev, så finns det många sådana här i livet. Framförallt nu under sommaren då många av oss studenter faktiskt befinner oss på hemmaplan.
Nu börjar denna sommar lida mot sitt slut och det finns som vanligt en massa oavklarade borden som nu inte heller kommer att hinnas med...Hade exempelvis tänkt att åka och bakat lite hos min gamla Farmor, hälsat på Mormor och Morfar och framförallt badat i sjön hemma i skogen. Alla dessa tre så verkligt simpla saker men som inte blivit av denna sommar. Jag vet inte om det beror på lathet eller vad, men det känns trist att de inte blivit av bara för att man hela tiden tänkt att "det hinner jag göra en annan gång", vilket osökligen leder mig in på dagens något klyschiga men högst relevanta slutord:
Ta vara på dagen och se till att ta tag i de saker ni tänkt, för rätt som det är är det försent.
(Nu blev detta väldigt dramatiskt och jag känner mig tvungen att avdramatisera genom att påpeka att det såklart i detta fall, såväl som i så många andra, givetvis kommer att ges fler tillfällen!)
Vi ses snart alla mina kära vänner, den 26:e kommer jag tillbaka till Uppsala, hoppas ni är där då!
En folklig sommar!
Inaktiviteten den senaste tiden ursäktas med den simpla förklaringen att en eftermiddagsvecka på rörverk 68 första veckan i Augusti när temperaturen är som allra högst, INTE är att leka med... Sorry, men nu är har jag vaknat till liv igen efter en Underbar helg tillsammans med min älskade Tomas.
Denna sommar börjar lida mot sitt något vemodiga slut. Men efter att ha läst Belmas blogg ser jag med stor förväntan fram emot den stundande hösten! JAG ÄLSKAR OCKSÅ HÖSTEN. Alla färger, den friska luften, framtagna mysiga filtar som legat undangömda sommarens hetta, tända ljus, härligt mysiga varma koftor och sist men absolut inte minst: höstens kollektion av underbara stövlar!
Inte likt någon annan årstid tycks jag alltid bemöta hösten med en alldeles speciell förväntan, allt börjar liksom "på nytt" och det känns som att man får en chans att förbättra sin tillvaro, med allt vad det innebär, ännu lite mer. Och för en halvfinsk "norrlänning" som mig är dessutom sommaren alldeles för varm och det känns som att man har gått och hållit andan under större delen av sommaren för att sedan, mot slutet av Augusti äntligen få öppna sina lungor och fylla dem med frisk luft!
Trots denna längtan efter kallare dagar, måste jag säga att denna sommar varit helt OK och kanske den mest folkliga hittills! Förutom att jag mestadels ha tillbringat min tid nere på Jernverket, har jag faktiskt hunnit med en hel del folkliga aktiviteter:
Gammaldags midsommarfirande hemma i byn Ivantjärn (antal invånare: 20), pensionersfika med Farmor, auktion på öppen Bondgård, Depeche Mode på Stadion, Skansenbesök (dock tyvärr utan allsång), "logdans" i Hedesunda, diverse grillkvällar med trevligt sällskap, sena mc-turer tillsammans med min käre far och hans "gubbgäng", Countryfestival i Furuvik (med picnic nere vid havet) samt en kommande Cityfest. Den Svenska kulturen har verkligen insupits denna sommar och det är inte utan att man känner sig riktigt duktig! (Lägg till detta en ständigt pågående minigolfturnering mellan mig och Tomas och vi får även in lite sport!)
Nu stundar en jobbigt lång förmiddagsvecka som kommer att följas av en resa till "hemtrakterna" i Finland. På Söndag kväll efter att stämpelklockan plingat kl 22.15, bär det av till Ranua, ett litet samhälle i norra Finland där min far är född och uppvuxen. Jag har inte varit där särskilt mycket, men det ska på något konstigt vis ändå bli skoj att komma dit. För trots att jag varken talar eller förstår finska, så känner jag mig ändå lite finsk och det känns bra att återigen få återse (?) mina rötter. Vi ska även besöka min "riktiga" Farmor som jag inte (på grund av den språkliga barriären) haft någon som helst kontakt med på nästan exakt 10 år, DET ska bli riktigt roligt!
Med hopp om en UNDERBART härlig, ren och klar höst...
/Yours Truly