Jul på riktigt.
Nu är den här, på riktigt!
Den mest fantastiskt tiden på året är här och jag njuter som vanligt mest av alla.
Det går inte att beskriva känslan av härliga julljus i det gnistrande vintermörkret... Det finns nog inget som är så magiskt. Jag blir alldeles varm inombords och allt känns plötsligt inte lika tungt längre. Det ständiga oroandet ersätts med en harmonisk känsla som säger att allt ordnar sig, det är ju jul.
Detta till trots finns det något som saknas mig denna jul. Min familj.
Jag hade länge sett fram emot en lugn skön julhelg tillsammans med allihopa, men dessa planer gick fort i stöpet då det visade sig att alla ska vara på olika håll...
Varför kan man inte få fira en RIKTIG jul igen? Så där som när man var liten och precis alla var tillsammans...
Jag vet att det är väl naivt, men det är så jag vill ha det. Huset fullt med de allra närmsta, de man älskar allra mest av allt på jorden, det är väl ändå det julen handlar om?
Denna jul kommer att firas med Johan och hans famlilj, något jag ser fram emot mycket. De är verkligen underbara allihopa, men det går ändå inte riktigt att jämföra...
Igår fixade jag det sista med årets två (!!) julklappar, nu står de färdiga och väntar på att bli öppnade.
Men du får hålla dig ett par dagar till min skrutt!
/Yours truly.
Den mest fantastiskt tiden på året är här och jag njuter som vanligt mest av alla.
Det går inte att beskriva känslan av härliga julljus i det gnistrande vintermörkret... Det finns nog inget som är så magiskt. Jag blir alldeles varm inombords och allt känns plötsligt inte lika tungt längre. Det ständiga oroandet ersätts med en harmonisk känsla som säger att allt ordnar sig, det är ju jul.
Detta till trots finns det något som saknas mig denna jul. Min familj.
Jag hade länge sett fram emot en lugn skön julhelg tillsammans med allihopa, men dessa planer gick fort i stöpet då det visade sig att alla ska vara på olika håll...
Varför kan man inte få fira en RIKTIG jul igen? Så där som när man var liten och precis alla var tillsammans...
Jag vet att det är väl naivt, men det är så jag vill ha det. Huset fullt med de allra närmsta, de man älskar allra mest av allt på jorden, det är väl ändå det julen handlar om?
Denna jul kommer att firas med Johan och hans famlilj, något jag ser fram emot mycket. De är verkligen underbara allihopa, men det går ändå inte riktigt att jämföra...
Igår fixade jag det sista med årets två (!!) julklappar, nu står de färdiga och väntar på att bli öppnade.
Men du får hålla dig ett par dagar till min skrutt!
/Yours truly.
Så kom det
... som väntat.
Jag visste det. För bra för att vara.
Precis när det hade börjat kännas så där bra igen så slår det tillbaka.
Som en knytnäve i magen.
Det FÅR verkligen inte bara vara bra. Det måste finnas någonting i tillvaron som bidrar till sömnlösa nätter, huvudvärk och allmän orolighet.
Jag måste flytta. Igen. Och jag är så ofantligt less på detta bostadsbyte att jag när jag tänker på det, bara vill lägga mig ner och skrika.
Hur orkar man? Hur hittar man ork och styrka att ännu en gång packa ihop allt man äger och har för att återigen bege sig ut på jakt efter ännu en bostad som man inte vet hur länge man får behålla. Hem? Vad är det?
Det går inte att beskriva hur det känns att inte ha en riktigt fast punkt. Att inte ha ett "hemma".
Är det inte så att det är just hemmet som ska vara det fasta och säkra i tillvaron? Den fasta, säkra punkten den trygghet där man kan falla tillbaka och känna sig lugn och trygg när allt annat känns instabilt och jobbigt?
Vad gör man då när ingen sådan plats existerar?
Jag skulle verkligen behöva ett hem. Nu.
För övrigt kämpar jag på, och det går.
Detta tack vare alla fantastiska människor i min tillvaro,
Ni är bäst.
/Yours Truly.
~ Hemma ~
Jag visste det. För bra för att vara.
Precis när det hade börjat kännas så där bra igen så slår det tillbaka.
Som en knytnäve i magen.
Det FÅR verkligen inte bara vara bra. Det måste finnas någonting i tillvaron som bidrar till sömnlösa nätter, huvudvärk och allmän orolighet.
Jag måste flytta. Igen. Och jag är så ofantligt less på detta bostadsbyte att jag när jag tänker på det, bara vill lägga mig ner och skrika.
Hur orkar man? Hur hittar man ork och styrka att ännu en gång packa ihop allt man äger och har för att återigen bege sig ut på jakt efter ännu en bostad som man inte vet hur länge man får behålla. Hem? Vad är det?
Det går inte att beskriva hur det känns att inte ha en riktigt fast punkt. Att inte ha ett "hemma".
Är det inte så att det är just hemmet som ska vara det fasta och säkra i tillvaron? Den fasta, säkra punkten den trygghet där man kan falla tillbaka och känna sig lugn och trygg när allt annat känns instabilt och jobbigt?
Vad gör man då när ingen sådan plats existerar?
Jag skulle verkligen behöva ett hem. Nu.
För övrigt kämpar jag på, och det går.
Detta tack vare alla fantastiska människor i min tillvaro,
Ni är bäst.
/Yours Truly.
~ Hemma ~