Queen Anne

Årets första grillade korv, tack älskling!

Det behöver inte vara strålande sol och fågelsång för att man ska bege sig ut i naturen.
Idag fick Tomas ett litet infall och tyckte att vi skulle ut på en långpromenad och grilla korv ute i skogen...
Sagt  och gjort!
På med promenadskor, skogsjacka och vantar sedan väntade  ca en timmes promenad i det småtrista vädret, men vad gör väl det när kärleken finns? : )
Det visade sig dock att det var lite svårmanövrerat ute i skogen då det fortfarande var lite snö kvar på sina ställen men gud vad korven smakade bra när vi väl kom fram!

Nu är det bestämt.
Anne ska flytta hem igen...
HEM till småstad och närheten till skogen,
till norr om dalälven och en stor halmbock.
Det är där jag hör hemma,
det är där jag kan andas frisk luft och leva.
Hemma.

Nu är det också slut på praktiken för denna gång. Hade sista lektionen i torsdags och möttes av ett hav av applåderande elever när jag tackade för mig, de är bra söta ändå!
Det har varit väldigt roligt men samtidigt fantastiskt tröttsamt dessa veckor, och det känns på ett vis bra att komma tillbaka till skolan igen. Tillbaka till vardagen då man oftast själv kan disponera sin tid och återigen har tid att träffa vänner och träna!

Ännu en helg hemma i Gävle.

Jag trivs bättre här.
Jag mår bättre här.
Hemma, i lägenheten, med min Tomas.

Trots att jag gillar Uppsala som stad bättre och trots att jag har de flesta av mina vänner där (åtminstone de vänner jag umgås med), kommer jag aldrig ifrån det faktum att detta alltid är mer "hemma". Och det är väl inget annat än naturligt antar jag.
När jag är här infinner sig alltid en viss ro i både sinnet och kroppen som inte finns hos mig när jag är "hemma" i Uppsla.
Närheten till min familj, orten där jag är uppväxt och sist men inte minst Tomas gör att jag alltid kommer bättre till ro här än någon annan plats på jorden.

Det är här jag har mina rötter, mitt liv.

Har inte gjort mycket idag förutom att varit på den sedvanliga Loppisrundan, vilken nu har blivit obligatorisk för lördagarna!
Inskaffade mig ett stycke svart handväska à la 50-tal, ett stycke fotoram à la 20-tal, en pytteliten tavla med en söt liten ängel på

Är ute på praktik nu i 8 veckor och känner mig helt bortkopplad från världen.
Jag lever i skolan.
Som tur är har jag haf turen att hamna på en riktigt bra skola men en suverän handledare, men allt annat i mitt liv är liksom på hold...
Jag går till skolan 07.45, planerar lektioner, askulterar och håller lektioner för att vid (i bästa fall) 16.00 pallra mig hemmåt.
Och det är ju inte så att jag är ledig när jag kommer hem...

Är det så här livet blir?
Är det så här det ska vara?

Det är inte alls skoj att inte ha vare sig tid eller ork att träffa vänner, trots att de kanske t.o.m med bara bor ett par steg bort.
Det är inte skoj att komma hem och vara så trött att man inte ens orkar laga mat eller ännu hellre: träna.
Jag som i vanliga fall tränar 3-4 ggr i veckan, har tränat 1 (!!!) gång på två veckor nu...
Det enda man känner för att göra när man kommer hem efter en heldag med årskurs sjuor, är att slänga sig på sängen och glo på tv..

Inte konstigt att man blir deprimerad.

Ikväll ska jag och Karin ta en sen kvällspromenad, det blir första gången på ett par veckor som vi gör någonting över huvud taget tillsammans. Hon bor vägg i vägg med mig.

Hoppas ni har det bra där ute i världen alla mina vänner.
Jag saknar er...
Själv har jag blivit inlåst i klassrummet och väntas inte släppas ut förrän fredagen den 16:e mars...

Yours, very tired, truly.

- Har du varit i kyrkan idag?
- Nej, jag är inte troende.
- Varför inte det?

Vad säger man?

Visst är det väl lite lustigt att något som är så naturligt och självklart för någon annan är högst främmande för en själv?

Jag fick frågan idag av en av mina grannar här på korridoren, han tyckte det var jättekonstigt att jag inte tror på en högre makt...
Och vad säger man till någon som tar sin tro så självklart och naturligt för att inte förnärma honom/henne?
Det som kändes mest konstigt med det hela var att jag själv inte kunde komma på varför jag egentligen inte tror på en högre makt...

Jag har alltid resonerat som så att jag inte riktigt kan tro på saker och ting fullt ut om jag själv inte sett eller upplevt dem.
Visst har man oftast mer eller mindre en uppfattning om vissa saker men att helt och hållet delge sin krop och själ för något man inte säkert kan säga existerar, det tror i varje fall inte jag på.
Till exempel (och detta är helt och hållet mina egna tankar och åsikter) tycker jag att det är mycket märkligt att det finns så mycket orättvisa och sorg här i världen om det nu existerar en högre makt som "älskar och värnar om alla människor på jorden"... Men men, detta är min högst personliga åsikt. Om det fanns en gud eller vad man nu väljer att kalla denna högre makt, borde denna väl kunna se till att världen var lite mer rättvis åtminstone?

Trots detta lyckades jag inte riktigt förklara för min troende granne så att han förstod hur jag menade, hur jag tänker...
Han tyckte det var mycket märkligt att jag inte trodde på denna högre makt och pekade bl.a på naturen och hur vi människor är konstruerade (antar att han menade det här med intelligent design). Sedan frågade han mig hur jag trodde detta kommit till om det inte skapats av någon slags "överhet".
- Jag vet inte.
Vet någon?
Jag har hela tiden tänkt att vi anpassat oss efter naturens behov och att denna flera tusentals år långa processen format oss till de varelser vi är idag, men kan detta verkligen stämma?
Detta är ju alltid vad jag har trott på men när någon ifrågasätter en på det sättet så blir man helt klar osäker, eller kanske mer funderande...

Jag vill trots allt detta, påpeka att jag hyser stor respekt för de flesta troende och att jag inte på något sett förnekar att det finns någon "högre makt", men inte förrän jag själv upplever något kan jag ge mig hän och "vika undan" för denna.
Jag tycker att det är upp till var och en vad man vill tro eller inte tro på, så länge man håller det för sig själv och inte låter andra människor (eller en själv) ta skada av det kan det väl inte spela sån stor roll?

Det var dagens visdomsord : )

Igår fick vi tillbaka tentan vi skrev senast.
Denna tenta var mycket märklig.

Jag gick från tentasalen med ett slags vacuum inombords, man brukar för det mesta ha en känsla av hur det gick på ett ungefär, men denna gång hade jag verkligen INGEN uppfattning alls...
Frågorna var inte bara konstiga, de var även fler än vanligt och tidsbristen var starkt påtaglig.
Som sagt, jag satt och gnuggade geniknölarna in i det sista och trots skrivkrampen i högerhanden (alla ni som skrivit tenta i 5 timmar eller mer vet hur det känns, eller snarare; INTE känns efter ett tag...) satt jag duktigt (läs förtvivlat) tiden ut, för att sedan rejält förvirrad traska hemmåt och ringa det där samtalet som alla man vill att man ska ringa för att rapportera hur man tror det kan ha gått (med andra ord; ett egentligen helt meningslöst samtal).
Jag berättade för alla att jag tyckte tentan var svår och konstig och att jag med stor risk kunde bli underkänd.
Men tji fick jag, till min stora glädje!

Igår, på baksidan av mitt femtimmarsverk står helt oväntat och smått otroligt: VG.

Hur gick det till?
- jag har ingen aning men jag tackar och tar emot : )

Tyvärr har jag inget mer spännande och icke skolrelaterat att berätta om just nu...
Är fruktansvärt trött hela tiden... Vet inte varför.

För övrigt mår jag bra.
Har praktik nu 9 veckor framöver, känns riktigt bra faktiskt! Skönt att inte behöva sitta fast vid skrivbordet hela dagarna.
Lite skrämmande också när jag tänker på att jag numer är ansvarig för klass 7d´s kommande historialektioner, samt att det är helt och hållet upp till mig att de klarar av att ta sig igenom hela antiken med minst godkänt...

Wish me luck...

Att inte ha någon alls eller att ha någon man inte få träffa?

Jag skulle nog säga det senare.
Det är betydligt värre att ha någon kär som man inte får träffa närhelst man vill än att inte ha någon överhuvudtaget.

Puss min älskling.

Saknar dig så.

Hallojsan : )

Vi gör väl ett nytt tappert försök då får se hur det går denna gång ;)

Tenta idag, gick väl sådär... var en väldigt märklig tenta.
Läraren var ny och frågorna var konstiga, många gav upp och gick en efter en men inte Nanne!
Jag satt minsann duktigt kvar och lade verkligen ner varenda energipartikel jag kunde hitta på de där märkliga frågorna...
Hur det gick?
Ja det återstår att se. En himla massa ordbajs blev det i alla fall.

TACK ILU FÖR ATT NI LÄRDE MIG DENNA KONST SOM VISADE SIG HÖGST NYTTIG I UNIVERSITETSVÄRLDEN.
(det är förmodligen det enda nyttiga jag komer att få med mig därfifrån).

Tenta idag altså och för en gångs skull ska jag ut :)
Med min käre Karin så klart, röj röj...
Eller inte,  lite småtrött är jag och lektion imorrn kl 10.15.

Lev väl.

VIlken dag...

Jag håller med Jan-E, eller är det Olle... ?
I vilket fall så ligger de där varje kväll i sin våningssäng, bröderna i Pistvakt, då en av de tre, alltid innan han somnar, lite småmelankoliskt  på bred norrländska utrbister  "Vilken dag", och man kan riktigt känna hur allting bara rinner av honom innan det är dags att sjunka in i sömnens magiska värld...
Hur som helst, en sådan dag har jag haft idag känner jag.

Inte för att jag just har gjort något särskilt; 
Åt lunch med Cecilia för att gå igenom några uppgifter, hade terminens första seminarium, vilket inte precis gick som jag hade önskat (Tack Cecilia, Couldn't have done it without you, I owe you). Väl hemma fixade jag en omelett och sedan bar det ut på en promenad i höstsolen med Karin. Dagen avslutades sedan med att färdigställa uppgifter till Engelskaseminariet imorgon förmiddag samt ett avsnitt av Gilmore Girls (det må vara trams men det är verkliget en "feel good" serie som gör, åtminstone mig, glad!).

Detta låter ju som en rätt hyfsad dag, vilket det även borde ha varit, men, en trasig blomkruka som väntade mig på golvet när jag kom hem var pricken på moset...
Min första tanke var nämligen inte "Å nej, min fina blomkruka" (vilket det faktiskt var,min finaste, mest antika, blomkruka) utan det som fick mig att skrika av ilska när jag öppnade dörren var snarare "F-n f-n f-n, JAG HAR INTE TID MED DETTA!!"
Jag är stressad.
Kan inte koppla av.

Det spelar ingen roll hur mycket jag än plugar så kommer jag sldrig till den punkten då jag känner att jag gjort tillräckligt för dagen och därmed kan koppla av.

Promenaden med Karin i solen; borde har varit fantastisk då det trots allt är i  mitten av September och det fortfarande är över 20 grader ute. Solen sken, fåglarna kvittrade, en härlig höstpromenad med min bästa vän, men icke. Stress stress stress "Jag har inte tid med det här"
Gilmore Girls: Ett riktigt "dricka en kopp the och ta det lugnt och bara njuta- program", men icke.

Vet inte riktigt hur jag ska bete mig för att om så bara för en kväll kunna gå till sängs utan att behöva känna att "jag hade kunnat plugga mer"  "Nu måste jag gå upp två timmar tidigare imorgon och ta igen detta"...

Tentan är på Onsdag. Jag brukar alltid tro att jag inte har någon koll alls och vara högst osäker på huruvida jag kommer klara den eller ej. Det roliga är att hur osäker jag än känner mig, så har jag alltid klarat mig ganska bra.

Kanske är det bara jag som ska sluta noja mig. Börja intala mig att jag faktiskt har lika bra kolla på detta som alla andra och lita på mig själv...
Ty om jag gör det, kanske även jag kan sova gott om natten : )

Sleep tight

/Yours (very proud) Truly.

Det var värst!
 Att det finns en liten djävul i oss alla vet man ju, men i mig?! ; )
 
Gjorde ett test rekommenderat av Belma där man kunde testa sig själv vilka av de 7 dödssynderna man låg närmast, min blev Pride, högmod.

Vet inte om man ska skratta eller gråta : )

Resultatet publiceras så snart jag kommit på hur man gör!

Lördag kväll här och Anne sitter ensam i sina 18 kvm och dricker Alkohol : )
Tomas har dömt innebandy hela dagen och väntas komma hem om ca en timme, medan passar jag på att koppla av med en liten drink! (Det är ju ändå Lördag och man måste ju festa till det lite!)
Vi har planerat att gå ut en sväng på stan och kolla runt lite vad som egentligen händer under en kulturnatt! Jag befarar dock att det mest är en massa fulla fjortisar som man måste må dåligt över och undra varför de är som de är och varför de gör som de gör...det är vid sådana tillfällen man inser att man faktiskt börjar bli lite gammal, om inte så iaf riktigt vuxen.

Kände mig lite ensam här på kvällskvisten och ringde föräldrarna för att prata lite, höra hur deras vecka varit och så, men ingen av dem hade minsann tid för sin ensamma dotter..Där ser man.

Har inget speciellt att skriva egentligen..har inte varit så filosofisk av mig idag, mest bara "varit" utan att sitta och analysera en massa saker som jag oftast brukar, har insett att det tar en himla massa energi och försöker nu allt oftare låta bli att älta saker och ting.

Vi var ut och åt igår, Grekisk mat, det var gott. Smått otroligt hur vissa länder har begåvats med en sådan beundransvärd markultur medan vi här i Svearike sitter och äter rutten fisk. Smått orättvist. (Jag vet att "vår" mat är exotisk på sitt sätt, men enligt mina smaklökar är den väldigt grå och trist i jämförelse med många andra länders).

Har börjat samla resekataloger nu och för tillfället står det mellan Dominikanska Republiken och Kap Verde...
Om det är någon som sitter inne med något reseförslag som lämpar sig för en tvåveckors vistelse i mitten på december är jag idel öra! Alla tips är välkomna!

För övrigt måste jag passa på att säga att jag är tacksam för era snälla kommentarer, vet att jag inte är så bra på att ge feedback (ska försöka bättra mig), men era ord gör mig mycket glad ska ni veta!

Ha en underbar kväll!