Min cykel låg underst..
..Såklart.
Självklart, vems annars?
Kom till skolan idag och fick höra av Cecilia att någon/några under natten hade roat sig med att skapa ett cykelberg vid ett av de många cykelställena som finns utanför vår institution.
När jag efter föreläsningen skulle gå och hämta min svarta skönhet som jag i godan tro lämnat där under natten så ser jag självfallet min cykel ligga absolut underst i vad som var ett enda stort virrvarr av ca 10 cyklar...Skoj.
Ibland blir jag alldeled häpen av hur lättroade en del människor är.
Det om det, som tur var var Robban där och hläpte mig (jag nådde inte ens upp till den översta cykeln). TACK.
Som sagt är jag på plats och installerad i Uppsala igen vilket känns bra. Skönt att ha alla kompisar i närheten igen och skönt att återien få aktivera hjärnan (var lite rädd att den skulle förtvina helt där nere på 68:an!). Jag trivs i den här staden, trivs med att vara en del av Universitetsvärlden!
Något som däremot inte på något över huvud taget tänkbart sätt alls känns bra med att vara här är att vara ifrån Tomas.
Det är pest och pina att man inte kan få kombinera det bästa av vad som i mitt fall har blivit två världar.
Hemma finns Tomas och familjen men inga vänner.
Här finns alla vänner, men ingen Tomas...
Igår greps jag av en sådan där jag-saknar-honom-så-att-det-gör-ont-i-hjärtat-attack (klyschigt men SÅ SANT. Alla som någonsin riktigt älskat någon vet vad jag menar, vet att det faktiskt går att älska någon så att det ibland faktiskt gör ont.) och jag var bara tvungen att ringa hem bara för att få höra hans röst. Sen blev det lite bättre.
Att bara få höra din röst älskling. Det inger ett sådant lugn och ger mig den trygghet som bara du och din kärlek kan.
Jag älskar Dig Tomas och Saknar dig. Varje dag, varje morgon, varje kväll.
Din Anne
Självklart, vems annars?
Kom till skolan idag och fick höra av Cecilia att någon/några under natten hade roat sig med att skapa ett cykelberg vid ett av de många cykelställena som finns utanför vår institution.
När jag efter föreläsningen skulle gå och hämta min svarta skönhet som jag i godan tro lämnat där under natten så ser jag självfallet min cykel ligga absolut underst i vad som var ett enda stort virrvarr av ca 10 cyklar...Skoj.
Ibland blir jag alldeled häpen av hur lättroade en del människor är.
Det om det, som tur var var Robban där och hläpte mig (jag nådde inte ens upp till den översta cykeln). TACK.
Som sagt är jag på plats och installerad i Uppsala igen vilket känns bra. Skönt att ha alla kompisar i närheten igen och skönt att återien få aktivera hjärnan (var lite rädd att den skulle förtvina helt där nere på 68:an!). Jag trivs i den här staden, trivs med att vara en del av Universitetsvärlden!
Något som däremot inte på något över huvud taget tänkbart sätt alls känns bra med att vara här är att vara ifrån Tomas.
Det är pest och pina att man inte kan få kombinera det bästa av vad som i mitt fall har blivit två världar.
Hemma finns Tomas och familjen men inga vänner.
Här finns alla vänner, men ingen Tomas...
Igår greps jag av en sådan där jag-saknar-honom-så-att-det-gör-ont-i-hjärtat-attack (klyschigt men SÅ SANT. Alla som någonsin riktigt älskat någon vet vad jag menar, vet att det faktiskt går att älska någon så att det ibland faktiskt gör ont.) och jag var bara tvungen att ringa hem bara för att få höra hans röst. Sen blev det lite bättre.
Att bara få höra din röst älskling. Det inger ett sådant lugn och ger mig den trygghet som bara du och din kärlek kan.
Jag älskar Dig Tomas och Saknar dig. Varje dag, varje morgon, varje kväll.
Din Anne
Kommentarer
Postat av: Nina
jag vet precis vad du menar gumman... tycker ni är starka, både du och Cecilia, som orkar hålla igång nånting när ni är så långt ifrån varandra... visst, jag och roberto var ifrån varanda på varsin sida av planeten i ett halvår, men det var just bara då, vi har inte varit ifrån varandra sen dess...
Trackback