Skrivarstuga
Idag befinner jag mig i Sandviken hos far och Pia!
Det är väl helt otroligt att man ska behöva fly sitt eget hem för att få något ordentligt gjort?!
Tyder det på dålig disciplin eller vad?
I vilket fall tog jag beslutet i går att åka hit så att jag bara behöver fokusera på skrivandet, inga lådor som egentligen borde packas upp, inga saker att pilla med, ingen mat som behöver lagas och ingen pojkvän som man vill mysa med... Nog för att det sista inte innebär något problem i sig, men det stör mitt fokus.
Här på Hotell Bergsgatan är allt toppen!
Man får maten serverad och då o då får man även en glass och lite kaffe :o) Det kan knappast bli mkt bättre!
Och faktum är att det verkar fungera bra, jag har faktiskt fått hela två sidor skrivna idag, vilket är ungfär 75% mer än det dagliga snittet hemma.
Förutom att skriva har jag hunnit med att måla på pappas egenhändigt byggda skrivbord, åka till Trebo och käka lunch, samt en cykeltur till Jysk, en produktiv dag med andra ord!
Gårdagens besök på sjukhuset var ömsom glädje ömsom skräck.
Farmor blir bättre, men är långt ifrån bra. Dock inträffade något hemskt när hon åt middag: stackarn satte morötter i halsen och höll på att kvävas. Anne greps av panik och började dunka henne i ryggen vilket inte hjälpte något. Jag sprang tillslut och hämtade sköterskorna eftersom farmor höll på att bli blå i ansiktet av allt hostande, de kom inspringande och gav någon sittande variant av heimlichmanövern... Usch, det var hemskt.
Stackars farmor, hon ska då behöva stå ut med allt. Hon är ju så gammal och svag...
Idag blir det inget besök men jag ska ringa henne senare och imorgon när jag kommer tillbaka till Gävle är det det första jag gör.
Hmm... undrar hur Tomas har det där hemma utan mig?
Jag skulle tro att han har det hur bra som helst utan mig tjatandes om dittan o dattan samtidigt som jag städar bort hans saker. Nu kan han stöka som han vill, spela hur mycket poker han bara vill och äta vilken mat han vill. Han slipper min städmani och mitt tjat om att vi måste ut och röra på oss.
Men vänta bara älskling, snart är jag hemma igen och då är det slut på friden :o)
Usch, det kan inte vara lätt att leva med mig...
Det är väl helt otroligt att man ska behöva fly sitt eget hem för att få något ordentligt gjort?!
Tyder det på dålig disciplin eller vad?
I vilket fall tog jag beslutet i går att åka hit så att jag bara behöver fokusera på skrivandet, inga lådor som egentligen borde packas upp, inga saker att pilla med, ingen mat som behöver lagas och ingen pojkvän som man vill mysa med... Nog för att det sista inte innebär något problem i sig, men det stör mitt fokus.
Här på Hotell Bergsgatan är allt toppen!
Man får maten serverad och då o då får man även en glass och lite kaffe :o) Det kan knappast bli mkt bättre!
Och faktum är att det verkar fungera bra, jag har faktiskt fått hela två sidor skrivna idag, vilket är ungfär 75% mer än det dagliga snittet hemma.
Förutom att skriva har jag hunnit med att måla på pappas egenhändigt byggda skrivbord, åka till Trebo och käka lunch, samt en cykeltur till Jysk, en produktiv dag med andra ord!
Gårdagens besök på sjukhuset var ömsom glädje ömsom skräck.
Farmor blir bättre, men är långt ifrån bra. Dock inträffade något hemskt när hon åt middag: stackarn satte morötter i halsen och höll på att kvävas. Anne greps av panik och började dunka henne i ryggen vilket inte hjälpte något. Jag sprang tillslut och hämtade sköterskorna eftersom farmor höll på att bli blå i ansiktet av allt hostande, de kom inspringande och gav någon sittande variant av heimlichmanövern... Usch, det var hemskt.
Stackars farmor, hon ska då behöva stå ut med allt. Hon är ju så gammal och svag...
Idag blir det inget besök men jag ska ringa henne senare och imorgon när jag kommer tillbaka till Gävle är det det första jag gör.
Hmm... undrar hur Tomas har det där hemma utan mig?
Jag skulle tro att han har det hur bra som helst utan mig tjatandes om dittan o dattan samtidigt som jag städar bort hans saker. Nu kan han stöka som han vill, spela hur mycket poker han bara vill och äta vilken mat han vill. Han slipper min städmani och mitt tjat om att vi måste ut och röra på oss.
Men vänta bara älskling, snart är jag hemma igen och då är det slut på friden :o)
Usch, det kan inte vara lätt att leva med mig...
Kommentarer
Trackback