Queen Anne

... som väntat.

Jag visste det. För bra för att vara. 
Precis när det hade börjat kännas så där bra igen så slår det tillbaka.
Som en knytnäve i magen.

Det FÅR verkligen inte bara vara bra. Det måste finnas någonting  i tillvaron som bidrar till sömnlösa nätter, huvudvärk och allmän orolighet. 
Jag måste flytta. Igen. Och jag är så ofantligt less på detta bostadsbyte att jag när jag tänker på det, bara vill lägga mig ner och skrika.
Hur orkar man? Hur hittar man ork och styrka att ännu en gång packa ihop allt man äger och har för att återigen bege sig ut på jakt efter ännu en bostad som man inte vet hur länge man får behålla. Hem? Vad är det?

Det går inte att beskriva hur det känns att inte ha en riktigt fast punkt. Att inte ha ett "hemma".
Är det inte så att det är just hemmet som ska vara det fasta och säkra i tillvaron? Den fasta, säkra punkten den trygghet där man kan falla tillbaka och känna sig lugn och trygg när allt annat känns instabilt och jobbigt?
Vad gör man då när ingen sådan plats existerar?
Jag skulle verkligen behöva ett hem. Nu.

För övrigt kämpar jag på, och det går.
Detta tack vare alla fantastiska människor i min tillvaro,

Ni är bäst.

/Yours Truly.



                                           
                                                    ~ Hemma ~