Att vara den man är
Läste Belmas blogg nyss vilket fick mina tankegångar att cirkulera lite (du skriver verkligen energiskt och passionerat tjejen!), framför allt det där om att vara sin egen person.
Det är mycket prat nu för tiden om hur många människor förvandlas till stereotyper och rättar sig efter samhällets/modets syn på hur man borde vara (ha! där fick vi in ännu ett borde!) och hur en del människor mitt i rädslan över att inte smälta in i bilden av den moderna människan helt glömmer bort sig själv och sina egna intressen.
Detta är något jag helt fullt håller med om; det finns många mindre starka människor här i världen som inte orkar/vågar stå upp mot dagens ideal med allt vad det innebär utan som utifrån dessa formas till en slags fiktiv person som kanske inte riktigt är de själva men som bättre passar in i den bild som samhället på ett vis propagerar för. Dessa människor, som tror att de måste utge sig för att vara någon de inte är, är det givetvis lite synd om. Dessa människor som åsidosätter sina egna intressen och sin egen person har missförstått innebörden av ordet unik.
MEN, vad jag tror, är att det är just denna pågående debatt om att vara unik och att vara sig själv som skapar dessa stereotyper i sig. För många människor är nog just ordet unik förknippat med att vara speciell och utmärkande, vilket givetvis sätter press på många att vara just det; utmärkande och speciell. Nu är det ju så att det faktiskt finns väldigt många människor som till naturen inte är särskilt utmärkande. Jag själv är ett exempel på en sådan människa. Jag försöker så gott jag kan att vara min egen person, försöker att vara mig själv, men jag är inte särskilt utmärkande. Jag är inte en sådan människa man genast lägger märket till när man går in i ett rum, jag är heller inte personen man vänder sig om ute på gatan (jag ser till och med ofta ut som stereotyp), men jag är mig själv, jag är min egen.
Det jag menar med detta är att det faktiskt finns personer som är sig själva och som har sina egna unika personligehter men som inte sticket ut ur mängden och dessa männskor skall icke glömmas bort.
Man behöver inte slita ihjäl sig eller sticka ut ur mängden för att vara speciell eller unik.
Genom att helt enkelt bara vara den man är, vare sig man är tystlåten och försiktig eller högljudd och excentrisk så är var människa helt unik så länge han/hon bevarar sina egna intressen och värderingar.
Till sist vill jag bara tillägga att jag älskar och uppskattar alla mina vänner just för att de alla verkligen är sig själva, sina egna personer med sina alldeles egna små egenheter!
(Och Belma, jag håller med dig fullt ut!)
Tjoho, jag måste hålla med om att denna jakt på att vara unik och stå ut ur mängden också i sig gör att många faller in i den där 'om jag klär mig så här kommer jag att passa in i den andra, icke-så-alldagliga- gruppen'. Men du står ju ut på ditt eget sätt, du är vänlig och inte alls irriterande eller högljudd. (= Jag står ut på mitt sätt, och alla andra som vågar stå på sig och stå för sin personlighet skiljer sig, de med, på sitt eget sätt från mängden. Och såna människor är bra folk, de som vågar står för den de är, oavsett. :)
jag tycker du har rätt i nästan allt du skrev, utom just delen om dig själv. För jag upptäckte dig bland de första i klassen, och jag tycker absolut att du är en sån man vänder sig om på stan, för du är verkligen jättevacker Anne, och jag vill att du ska veta det. Men du är också otrolig ödmjuk och en härlig tjej, ingen man glömmer i första taget. Kram på dig min vän