När Johan är borta slappar Anne i soffan :)
Jahapp, då var man solo i the manison för en kväll...
Johan har dragit till grabbsen i sthlm, och gravid som jag är väntar en slappkväll i soffan med extra mkt toblerone och SATC. Inte helt fel :)
MEN, för att förtjäna denna toblerone-fest, var jag ju tvungen att stilla samvetet och "motionera" en runda innan jag intar soff-mode... Jag kan meddela att det nog var mitt livs kallaste promenad någonsin.
Aldrig tidigare har väl en powerwalk (dock med betydligt mindre power än i vanliga fall) lämnat frostspår på både ögonfransar och bryn! Jag såg ut som en blandning av Frosty och Rudolph när jag tittade mig i spegeln! När ansiktet fryser till is kan man verkligen tala om en uppfrISknande promenad! Jag var tvungen att ta en låååång dusch och skrubba extra mkt för att få tillbaka känseln i min frusna rumpa.
För övrigt kan meddelas att jag igår tog ett revolutionerande steg i min högteknologiska utveckling, och inhandlade en sprillans ny iPhone!
Jag vet. Det är EXTREM lyxfällanvarning på detta, men jag tyckte att jag faktiskt kunde unna mig denna lilla julklapp eftersom jag varit såå duktig och betalat av mina andra avbetalningar. Dessutom har jag sedan länge bestämt mig för att bryta mig fri från min tidigare operatör, och fick nu ett väldigt bra erbjudande från den nya, vilket gjorde att det blev betydligt billigare än jag hade trott.
Tyvärr har jag dock inte så mkt nöje av denna fantastiska pryl, då jag inte fick med mig ngt SIM-kort. Det kommer visst på posten... Det känns dock lite bittert och jag måste erkänna att jag känner mig mer som en tönt som sitter och håller i en död telefon, än en cool mamma som cruisar runt bland mail och häftiga Apps (som jag fick lära mig att det heter!). Men "allt har sin tid". Tillsvidare läser jag diverse olika manualer och instruktioner så att jag har en chans att faktiskt använda mig av detta teknologiska under när den väl kommer igång.
Nu kurrar det lite mer än vanligt i magen och jag tror att Alfred börjar bli hungrig...
/Yours truly.
Johan har dragit till grabbsen i sthlm, och gravid som jag är väntar en slappkväll i soffan med extra mkt toblerone och SATC. Inte helt fel :)
MEN, för att förtjäna denna toblerone-fest, var jag ju tvungen att stilla samvetet och "motionera" en runda innan jag intar soff-mode... Jag kan meddela att det nog var mitt livs kallaste promenad någonsin.
Aldrig tidigare har väl en powerwalk (dock med betydligt mindre power än i vanliga fall) lämnat frostspår på både ögonfransar och bryn! Jag såg ut som en blandning av Frosty och Rudolph när jag tittade mig i spegeln! När ansiktet fryser till is kan man verkligen tala om en uppfrISknande promenad! Jag var tvungen att ta en låååång dusch och skrubba extra mkt för att få tillbaka känseln i min frusna rumpa.
För övrigt kan meddelas att jag igår tog ett revolutionerande steg i min högteknologiska utveckling, och inhandlade en sprillans ny iPhone!
Jag vet. Det är EXTREM lyxfällanvarning på detta, men jag tyckte att jag faktiskt kunde unna mig denna lilla julklapp eftersom jag varit såå duktig och betalat av mina andra avbetalningar. Dessutom har jag sedan länge bestämt mig för att bryta mig fri från min tidigare operatör, och fick nu ett väldigt bra erbjudande från den nya, vilket gjorde att det blev betydligt billigare än jag hade trott.
Tyvärr har jag dock inte så mkt nöje av denna fantastiska pryl, då jag inte fick med mig ngt SIM-kort. Det kommer visst på posten... Det känns dock lite bittert och jag måste erkänna att jag känner mig mer som en tönt som sitter och håller i en död telefon, än en cool mamma som cruisar runt bland mail och häftiga Apps (som jag fick lära mig att det heter!). Men "allt har sin tid". Tillsvidare läser jag diverse olika manualer och instruktioner så att jag har en chans att faktiskt använda mig av detta teknologiska under när den väl kommer igång.
Nu kurrar det lite mer än vanligt i magen och jag tror att Alfred börjar bli hungrig...
/Yours truly.
B 'n' B
Back in business and Big and Beautiful!
Eftersom min fantastiske Johan på begäran har suttit ett antal timmar och fixat med bloggen, känner jag mig självklart tvungen att uppdatera!
Denna gång kan jag dock inte skylla det korta inlägget på att inget har hänt, för det har det ju såklart. MASSOR har hänt sedan sist.
Det största är att jag ska bli mamma, och ja självklart, Johan ska bli pappa :)
I Mars kommer hushållet att utökas med en liten plutt, i nuläget kallad "Alfred". Det har ju talats en längre tid om barn, och när vi väl bestämde oss och gjorde ett seriöst försök, satt han där på första försöket den lilla rackaren!
Vi blev nog båda lite chockerade, för vi hade räknat med att få träna oss lite mer. Men såklart blev vi också jätteglada!
Däremot tänker jag genast dementera klyschan om att allt är rosa och fluffigt och jättehärligt med att vara gravid. - SÅ ÄR DET INTE.
Det enda som är härligt, är någon gång efter vecka 24 när man börjar känna att det rör på sig ordentligt där inne, att det verkligen lever en liten varelse inne i ens egen kropp... det är häftigt. Allt annat är rent ut sagt otrevligt.
Man blir trött, kan inte äta och dricka det man vill och kroppen växer på ALLA ställen. Lägg dessutom till alla mentala bekymmer som kommer på köpet, de är det minsann ingen som pratar om. Ingen har någonsin nämnt att depressioner, tvivel och ångest över att aldrig åter få leva sitt eget liv, ibland kan vara starkare än glädjen över att vänta barn. INGEN.
Jag lovar att överföra denna information till alla de som frågar mig över hur det är att vänta barn. För jag har insett att det är fantastiskt viktigt att veta att det är OK att känna så, istället för rosa fluff.
Det är fullt normalt att inte bli helt uppslukad och automatiskt vilja spendera all sin lediga tid i alla möjliga barnbutiker som finns i jakt på vare sig kläder, skötbord eller nappar, eller tycka att det viktigaste som finns är att sluka allt som finns att läsa om amning, förlossning eller blöjbyten. Inte heller behöver man per automatik känna att livet inne i magen är det mest fantastiska, intressanta och absolut viktigaste som finns, och därmed åsidosätta alla tidigare intressen och prioriteringar. Det är absolut lika OK att fortsätta vara precis den man är, och leva precis samma liv som man gjorde innan (minus fredagsvinet, sexet och träningen då såklart...).
Missförstå mig rätt nu; SJÄLVKLART är det hur häftigt som helst att vänta barn, och självklart längtar jag som en tok efter att få se på och hålla i den lille (som jag hoppas är mest lik Johan, tänk en "kill-Anne"...)!! MEN det behöver inte överskina allt annat härligt som fortfarande finns här i livet.
Däremot är jag helt övertygad om att situationen, känslorna och prioriteringarna ändras för de flesta när den lille väl tittar ut! Om det blir så även för mig återstår att se den 18:e Mars (-ish)!
/Yours Truly.
Eftersom min fantastiske Johan på begäran har suttit ett antal timmar och fixat med bloggen, känner jag mig självklart tvungen att uppdatera!
Denna gång kan jag dock inte skylla det korta inlägget på att inget har hänt, för det har det ju såklart. MASSOR har hänt sedan sist.
Det största är att jag ska bli mamma, och ja självklart, Johan ska bli pappa :)
I Mars kommer hushållet att utökas med en liten plutt, i nuläget kallad "Alfred". Det har ju talats en längre tid om barn, och när vi väl bestämde oss och gjorde ett seriöst försök, satt han där på första försöket den lilla rackaren!
Vi blev nog båda lite chockerade, för vi hade räknat med att få träna oss lite mer. Men såklart blev vi också jätteglada!
Däremot tänker jag genast dementera klyschan om att allt är rosa och fluffigt och jättehärligt med att vara gravid. - SÅ ÄR DET INTE.
Det enda som är härligt, är någon gång efter vecka 24 när man börjar känna att det rör på sig ordentligt där inne, att det verkligen lever en liten varelse inne i ens egen kropp... det är häftigt. Allt annat är rent ut sagt otrevligt.
Man blir trött, kan inte äta och dricka det man vill och kroppen växer på ALLA ställen. Lägg dessutom till alla mentala bekymmer som kommer på köpet, de är det minsann ingen som pratar om. Ingen har någonsin nämnt att depressioner, tvivel och ångest över att aldrig åter få leva sitt eget liv, ibland kan vara starkare än glädjen över att vänta barn. INGEN.
Jag lovar att överföra denna information till alla de som frågar mig över hur det är att vänta barn. För jag har insett att det är fantastiskt viktigt att veta att det är OK att känna så, istället för rosa fluff.
Det är fullt normalt att inte bli helt uppslukad och automatiskt vilja spendera all sin lediga tid i alla möjliga barnbutiker som finns i jakt på vare sig kläder, skötbord eller nappar, eller tycka att det viktigaste som finns är att sluka allt som finns att läsa om amning, förlossning eller blöjbyten. Inte heller behöver man per automatik känna att livet inne i magen är det mest fantastiska, intressanta och absolut viktigaste som finns, och därmed åsidosätta alla tidigare intressen och prioriteringar. Det är absolut lika OK att fortsätta vara precis den man är, och leva precis samma liv som man gjorde innan (minus fredagsvinet, sexet och träningen då såklart...).
Missförstå mig rätt nu; SJÄLVKLART är det hur häftigt som helst att vänta barn, och självklart längtar jag som en tok efter att få se på och hålla i den lille (som jag hoppas är mest lik Johan, tänk en "kill-Anne"...)!! MEN det behöver inte överskina allt annat härligt som fortfarande finns här i livet.
Däremot är jag helt övertygad om att situationen, känslorna och prioriteringarna ändras för de flesta när den lille väl tittar ut! Om det blir så även för mig återstår att se den 18:e Mars (-ish)!
/Yours Truly.